För ett par veckor sedan var jag inbjuden att delta i ett arbetsmöte om Sveriges nationella innovationsstrategi. Det var andra gången. Första gången jag var i uppstartsmötet för ett drygt år sedan. Syftet med den här dagen var att stämma av med olika intressenter i en halvhalt, för att säkerställa att riktningen är den bästa och, tänker jag, skapa buy-in och förankring hos dem som i praktiken kommer att implementera strategin, som lanseras i höst.

Men på väg hem från dagen har jag blandad smak i munnen. Trots ett välbesökt och proffsigt arrangemang var det några saker som får mig att känna det lite som att det var ett spel för gallerierna.

En halvhalt innebär att man tar en kort inbromsning för att samla ihop sig, fundera över fortsatt inriktning och sedan röra sig vidare utifrån det man kommit fram till. Problemet var bara att vi aldrig fick ta del av arbetet så långt det är kommet. Så hur skall man då kunna lämna feedback? Även om det är bra att dela erfarenheter, som var det vi i praktiken gjorde, så kändes som att vi aldrig kom fram till själva feedbacken.

Att driva startegiarbete som en öppen och inkluderande process tror jag fullt och fast på. Det är det bästa sättet att skapa engagemang och delaktighet och jag tror att det är grundtanken med Näringslivsdepartementets upplägg. Men när mottagarna av arbetet som vi under dagen jobbar med, näringslivminister Annie Lööf och hennes statssekreterare Marita Ljung dels kommer och går (Marita) och endast kommer dit för ett ett kort inhopp på scen för att sedan genast  lämna mötet, (Annie Lööf) faller den där inkluderande tanken platt. Min erfarenhet är att något av det värsta man som ledare kan göra är att inte vara autentisk, dvs prata en sak och agera helt annorlunda och jag kände litet så nu. Jag har full respekt för att det är två personer med späckade agendor, men att samla 150 personer en hel dag utan att riktigt ta dem på allvar är inte ett så smart sätt att utnyttja sina resurser på.

Tänk om nästa gång säger jag.